Vecka 34+2

Du är i vecka 35.

Du har gått 34 fulla veckor och 2 fulla dagar (v34+2).

Du är i 8:e kalendermånaden.

Du är i 9:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).

Du är i trimester tre.

Beräknat förlossningsdatum Lör 7 jan 2012

Du har 39 dagar kvar till beräknad förlossning.

39 dagar. 39 dagar! Och det är om bebisen stannar så länge som den ska.

Idag var det sista vattengympan för terminen. Tänk att jag har kunnat vara med alla 16 gånger och nu blir det ingen mer. Det känns lite som sista chansen att få röra på sig någorlunda normalt. Värmen är helt underbar och för en liten stund känns kroppen inte så dum. Jag har fått skippa en del rörelser de senaste veckorna, eller snarare modifierat dem. När det är hopp med benen isär så kör jag skidåkning istället till exempel. Och grodhoppen när man helst ska slå knäna i hakan… de är lite svåra att få till med 35-veckorsmage. Den är rätt liten, men hård och verkligen i vägen. Det var med lite vemod vi sa hejdå och ”lycka till” till varandra i omklädningsrummet. Men några av dem kommer jag i alla fall ha kontakt med även framöver.

Just nu längtar jag efter:
– bebisen
– att kunna röra mig utan smärta
– bebisen
– att slippa kissa 7 gånger varje natt
– bebisen
– att kunna gå (Oj, vad jag ska gå! Jag ska gå och gå och gå. Bara för att jag kan.)
– bebisen
– förlossningen, för då får jag ju möta…
– bebisen!
– att få äta och dricka allt sånt där gott man inte ska när man är gravid
– BEBISEN! 🙂

Vad kul att några har gissat på när bebisen kommer och hur stor Räkan kommer vara då. Fortsätta gärna gissa! Det ska bli kul att se vem som är närmast. På måndag ska vi på nästa TUL och då får vi ju lite tydligare indikationer på om tillväxten är normal eller om kurvan planar ut även den här gången.

Vecka 31+3 – Det närmar sig

Du är i vecka 32.
Du har gått 31 fulla veckor och 3 fulla dagar (v31+3).
Du är i 7:e kalendermånaden.
Du är i 8:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 7 jan 2012
Du har 59 dagar kvar till beräknad förlossning

Nu börjar jag förstå att det faktiskt är rätt så nära. 59 dagar kvar till bf, det är ju nästan ingenting.

Igår hade jag en skitdag, eller en ond dag. Ryggen, fogarna och hela den delen av kroppen fungerade kasst och gjorde ont. Vattengympan fungerade däremot riktigt bra. Däremot har jag insett att långa promenader är något jag måste vänta med tills bebis är ute. Varje dag jag mår lite bättre rör jag mig fortare och mer och då får jag direkt lida dagen efter.

I måndags hämtade vi ut barnvagnen. Det var ett gigantiskt paket som med nöd och näppe gick in i bagageutrymmet på bilen. I vår förra bil hade den aldrig fått plats. Jag fick hjälp av Storebror att montera dit hjul och så provkörde vi i vardagsrummet. Lillebror kom och sa ”åka vagnen” och ”min vagn” (det där med ”min” är väldigt typiskt vår lille 2-åring just nu), men jag förklarade att den är för bebisen som ska komma. Nu vet han att det är ”bebisens” vagn, men jag tror inte han förstår egentligen. Ungefär som att han vet att ”bebisen” är i mammas mage, men vad det innebär med en bebis i familjen har han såklart ingen aning om. Han märker att det är något på g, eftersom min mage växer och vi förbereder och pratar mycket om den kommande bebisen. Det har gjort att han är rätt mammig nu och i förrgår grät han när pappa skulle lägga honom och ville att jag skulle komma. Jag tror det kan vara bra för honom att få ha mig så mycket det går ett tag till, för sen blir det ju av naturliga skäl inte lika mycket tid för honom och mig. Storebror däremot längtar väldigt mycket efter bebisen nu och pratar med och pussar magen varje dag. Han blir glad när han får känna sparkar och pratar mycket om att han vill hjälpa till att köra vagnen när vi ska gå ut.

Imorgon är det bm-besök och jag tänkte att hon skulle få kolla alla värden den här gången. Sist jag var hos hennes kollega hade vi ju ett katastrofalt möte, där hon tyckte att inget behövde kollas. Att sitta och säga att jag måste trycka i mig järntabletter samtidigt som hon inte ens ville kolla Hb-t tycker jag inte riktigt rimmar. Men imorn får jag träffa bm S istället, så då kanske det blir lite ordning på torpet.

Vecka 30+3

Igår klappade jag ihop totalt. Hade en jobbig dag hela dagen, kämpade på jobbet och avslutade dagen med ett riktigt dåligt möte med min chef. Hon har noll förståelse för att jag inte orkar som vanligt just nu och jag vågar inte nämna min graviditet för henne över huvud taget, då hon ju fick missfall i somras (och vad jag vet är hon inte gravid igen sen dess) och hon har inga barn sedan tidigare. Allt känns så otroligt känsligt och igår fick jag kritik av henne, som jag känner är till största delen obefogad. Pratar med vänner som jobbar inom liknande yrken och de flesta menar att deras chefer snarare lyfter arbetsuppgifter från dem, än kräver att man ska prestera fullt ända in i kaklet liksom. Jag var riktigt ledsen när jag åkte från jobbet till gravidvattengympan. Träffade en vän som peppade mig lite, men tyvärr kunde jag inte släppa tankarna alls på min jobbsituation och dessutom hade jag väldigt ont i fogarna så jag kunde inte alls träna som jag har gjort innan. Väl hemma däckade jag helt. Somnade i soffan vid 19 och kl 21 väckte min man mig och sa att jag nog skulle ligga mer bekvämt i sängen. 😉 Jag bara sov och sov och sov. Idag känner jag mig fortfarande väldigt låg och vill egentligen inte alls vara på jobbet. Kroppen gör ont och jag är bara så himla ledsen.

Jag känner att tiden och orken inte alls räcker till längre. Jag vill börja förbereda mig, boa och gå ner i varv. Det är helt galet att jag förväntas jobba i samma tempo som vanligt i sex veckor till. Jag presterar 100% nu också. Det är bara det att 100% av mig nu inte är samma som 100% av mig för några månader sen. Och jag blir otroligt ledsen av oförståelsen. Jag har aldrig själv gillat att använda graviditeten som ett sätt att slippa undan eller att jag inte skulle klara av att vara som vanligt, för det känns som att det är lika med att kvinnor skulle vara sämre. (För det är ju bara kvinnor som kan vara gravida och män kan omöjligt känna samma sak som kvinnor gör inför och under en graviditet.) Åtminstone i min bransch, där man alltid får kämpa lite mer än män för att visa att man kan samma sak. Det värsta är att jag tror att det börjar bli bättre generellt med det där tänket, men vi som kvinnor känner oss fortfarande i underläge. Och med en sån chef som jag har nu (som dessutom själv är en ung kvinna!) blir det inte just lättare att acceptera läget. En kollega (några år äldre kvinna med två barn) sa till mig igår att man måste acceptera att man inte är lika snabb, effektiv och alert som gravid och att det är samma som under föräldraledigheten, att mammaledigheten är som ett yrke och då kan en arbetsdag bestå av att amma 8 timmar om dagen. Men det är ju ännu svårare att låta sig själv tänka så, när man får sån feed back som jag fick igår.

Om jag inte tillåter mig att ta det lite lugnare så ökar ju risken för att jag både får barn lite tidigare än jag borde och att tillväxten blir sämre än den borde. Med de förutsättningarna så SKA jag bara ta det lugnare från och med nu, men det är jäkligt svårt när en del runt omkring är så oförstående. Att min rädsla för att såra min chef gör att jag inte vågar säga som det är, att det här är jag just nu. Jag avskyr känslan av att jag inte duger eller räcker till. Jag har inte varit ärlig med hur jag mår och det måste jag vara. Även om det sårar henne. Men jag vet inte alls hur det ska gå till. Jag är så rädd att jag bara kommer bryta ihop på hennes kontor och inte alls få fram det jag vill säga på ett professionellt sätt.

– mina skitfogar som känns varenda sekund.
– svettningar, yrsel och en slags värme i ansiktet
– svårt att andas
– sammandragningarna (olika mycket olika dagar, det finns inget samband alls)
– trött
– känslan av att det är evigheter kvar
– jobbet, jobbet, jobbet

+ att det faktiskt inte är så lång tid kvar
+ min fantastiska man
+ glädjen över det som ska komma

Vecka 29+4 – Paj

Jag kände mig pigg och stark i ryggen igår, så när jag fick frågan av en vän om vi skulle ut och gå på kvällen sa tackade jag glatt ja. Eftersom ingen av oss gärna går ensam i skogen nu när det är mörkt på kvällarna, så passade vi på att göra det igår. Vi tog femman och höll ett lagom prattempo. När vi närmade oss slutet kände jag lite i ryggen så vi hoppade över sista backen. Hemma fortsatte ryggen att kännas resten av kvällen och natten blev en plåga. Varje lite rörelse så var det ”knak och brak” i hela bäckenet och när jag skulle resa mig knäppte det högt.

Idag är det ännu värre. Högra benet kan jag knappt lyfta och det bränner i hela bäckenet. Fasen, vad jag blir less! Jag avskyr att vara så begränsad och inte kunna röra mig som vanligt. Det värsta är ju just att det inte känns direkt, utan kommer efter att man har ansträngt sig.

Ikväll är det simträning med Storebror igen och undrar hur det går att trampa vatten i 45 min? Man ska ju undvika rörelser med benen isär, eller där man belastar ett ben i taget. Det känns som att vattentramp är fel på alla sätt, men hur gör man då när man inte bottnar i bassängen och måste hjälpa barnen med simteknik? Jag vill inte sluta röra på mig. Får nästan panik av tanken.

Mitt jobb är absolut inte fysiskt tungt, men att sitta på en vinglig kontorsstol hela dagarna är inte bra alls. Med vinglig menar jag att det är en sån modell som vinklar sitsen neråt när jag lutar mig framåt, för att benen ska hamna ner mot golvet och ryggen bli rakare när man sitter lutad mot skrivbordet. Det är inte helt bra för ett bäcken som redan är väldigt instabilt. Jag hittar inget sätt att låsa den heller. Och när jag väl reser mig så låser sig hela bäckenet, det säger ”knak” (ibland så kollegorna hör) och sen går jag med myrsteg dit jag måste ta mig. Har kört med mitt foglossningsbälte, men det är ju så förbannat obekvämt att sitta med. Men jag står ut, jag har ju inget val. Det känns bara som att de tio veckor som är kvar är en mindre evighet om det ska vara så här?

Vecka 28+2 – Vi gillar giraffer

Oj, vad dagarna tickar på. Inser att vi redan är i vecka 29 och det går fort. Helgen var ju fullspäckad med aktiviteter och jag kände att jag orkade det mesta. På lördagen slarvade jag med stödstrumporna och det kändes i benen och jag hade lätt värk i rygg och bäcken framåt kvällen. Men för det mesta kändes allt bara bra.

Idag är det tisdag och vattengympadags igen. Äntligen känns det som att min sega förkylning har släppt, men det tog flera veckor och nu har jag ingen aning om ifall kroppen skulle fixa ett pass Afro på gymet eller om det är för tungt nu eller ger sammandragningar. Jag antar att jag får åka dit och prova. Känner mig tröttare just nu, så kvällarna vill jag mest bara ligga i soffan och nattar jag Lillebror så somnar jag oftast med honom.

En sån här söt liten giraff (lite kort hals för en giraff dock…) köpte till till bebisen när vi var på Underbara barn-mässan i lördags. Sen fick vi med oss en helmassa gratisprover och goodie bags från alla möjliga märken och tillverkare. I övrigt var väl mässan i söndags sådär. Jag har lite svårt för alla försäljartyper som är så på, så då blir jag lite trotsig och anti och vill verkligen inte lyssna. Men jag är nog en ganska svår konsument att försöka övertyga. Visst, här och där skulle man registrera e-mail för att få någon grej och det gjorde även jag (om det var något vettigt att få). Men då är det bra att ha en skräpmailadress att kunna ange… 😉

Jag saknade mer jordnära produkter på mässan. Var var alla bärsjalar och tygblöjor som fanns med för sju år sen, när jag var där sist? Ett företag som sålde ekologiska barnkläder såg jag, men det var allt. Imse vimse var ett företag jag saknade till exempel.

På torsdag är det dags för nästa besök hos bm. Undrar om min bm är tillbaka då?

Vecka 26+2 – Galen bebis

Jag är verkligen förvånad. Den här bebisen är helt galen. Jag kan inte sitta stilla när h*n drar igång gymnastik-VM inne i magen. Eller är det karate-VM kanske? Hur som helst är det en helvild bebis där inne som far runt, viftar, sparkar och gör kullerbyttor hela dagarna. Jag har faktiskt aldrig varit med om maken till galen bebis.

Idag är det dags för vattengympan, sista för den här omgången. Jag hoppas det blir en till omgång för jag vill gärna gympa fram till jul. Undrar om galenbebisen kan hålla sig innanför skinnet medan jag gympar?

Sa jag att den är galen, förresten? 😉

Vecka 25+2

Under helgen var bebisen lite lugnare än vanligt. H*n har ju gjort sig känd för att vara en riktig busunge redan, så jag blev lite förvånad att det var så lugnt. Det blev inte bättre av att jag fick en Lillebror flygandes rakt på magen i lördags morse och sen var bebis lugn hela dagen. På h*n tog igen det med råge på kvällen. Storebror, Moch jag låg i soffan på kvällen och kollade på Fångarna på fortet. Då vaknade Bebis till liv ordentligt och Storebror fick några rejäla sparkar på sin hand när han la den på magen. Både han och jag skrattade, för det var nog sparkrekord. 🙂

Igår var jag ledig med pojkarna, för skolan och förskolan var stängda. Vi var hemma på förmiddagen och sen åkte jag och Storebror till frisören och klippte oss. Färdiga hämtade vi Lillebror och åkte ut till Irsta för att hälsa på M och alla hennes barn. Tänk, de kämpade i så många år och gjorde många ivf-er. Till sist fick de sina tvillingflickor i sept 2009 och nu har de hunnit få en lillebror också. Precis som vår lille filur kom han dessutom till helt av sig själv! Livets mirakel. Av någon anledning var Store A rätt stökig när vi var där (jag tror han var rätt uttråkad) och jag fick vakta mer än jag hann prata med fina M, tyvärr. Men vi sa att vi skulle ta igen det snart. Jag levererade en åkpåse till lillebror M också, som du kan se här.

Det har blivit lite sämre av med träningen sen jag började få så mycket sammandragningar av att springa/power walk-a. Men förra veckan blev det i alla fall vattengympan och ett pass Afro. Den här veckan siktar jag på minst detsamma. Helst skulle jag vilja få in ett par snabba promenader också.

I helgen insåg vi att 5/8 av graviditeten har gått. Nu börjar snart upploppet och alla som har väntat barn vet ju att det inte direkt brukar gå långsamt på slutet. Det är så mycket att hinna innan dess och veckorna bara rullar på. Men självklart längtar jag såklart väldigt mycket tills vi är framme vid målet, förlossningen, mötet med vår lilla bebis.

Vecka 22+2

Jag klurade på varför jag var så trött förr veckan och hur det kunde komma så plötsligt. Då insåg jag att jag ju nått den delen av graviditeten då järnvärdet brukar bli sämre. Jag ska inte till bm förrän om ännu en vecka, så jag vet ju inte. Men lite järntillskott skadar inte, så jag har ätit Hemofer+ den senaste veckan och jag är faktikst inte lika katastroftrött längre, men jag vet inte om järntillskott kan ge effekt så pass fort? Vi får se var Hb-t visar nästa vecka. På inskrivningen tog de ett blodprov för att kolla järndepåerna i kroppen, men enligt bm som jag träffade då skulle de ringa om det var lågt och det har de inte gjort. Det är tur det inte har blivit riktigt mörk höst än, utan att vi fortfarande har ljusa dagar. Det hjälper lite mot tröttheten.

I helgen var vi i Barkarby för att byta ett par skor till mig. Där finns både Barnens hus och Babyproffsen, så vi passade på att gå igenom avdelningarna ordentligt. Vi var väl nästan klara med vilken vagn vi är ute efter, men vi ville jämföra liggdel mot mjuklift. Nu vet vi precis vad vi ska ha, en Teutonia Cosmo med liggdel. Vi har ju aldrig fått en liten bebis mitt i vintern tidigare så det känns lite nytt. De senaste vintrarna har ju varit både kalla och snörika, så det gäller att kunna skydda bebisen ordentligt. I liggdelen får vi plats med en åkpåse (tänkte nog sy en i dubbel polarfleece) och med overall så ska det nog räcka under vintern. Är det riktigt kallt få vi väl komplettera med lammskinn och/eller filtar. Eftersom det är en riktig madrass kan man bädda den med lakan senare för att få det mysigt. Jag tycker inte att mjukliften känns lika mysig att ligga och dessutom trång om man behöver fylla på för att hålla värmen.

Idag är det dags för fjärde vattengympan. Det är häftigt när man har en sån händelse som återkommer varje vecka. Den får mig verkligen att inse att tiden går framåt och fort. 🙂 En del som går i gruppen har jättestora magar och kort tid kvar, så gruppen kanske kommer att tunnas ut vartefter det kommer bebisar? Jag hoppas att det finns tillräckligt många för att starta en ny grupp efter våra 8 tillfällen, för det är så mysigt att gå dit och känna sig lätt och smidig i vattnet. Att få träffa andra gravida är ju också kul och alla känner igen sig i omklädningsrummet när det är svårt att få på sig stödstrumpor eller någon känner av sina krämpor.

Igår sa jag till maken att vi inte har tagit en enda bild av magen den här gången. Förra graviditeten tog vi bild varje vecka… Det kanske är dags snart, så vi hinner ta en innan den är borta igen.

Vecka 21+4 – Sanningen

Allt är inte perfekt eller ens bra. Om man skriver medan man har en bra stund har man (läs: jag) en tendens att förtränga det andra.

Åderbråcken
Japp. Tanten har fått åderbråck. Inga små nere på vaderna eller så, utan högst upp på vänstra låret. De är på insidan/baksidan, så det är troligen därför jag inte upptäckt dem tidigare. Det som sitter högst upp gör ont ibland, tex när jag sitter på toa och klämmer åt det. Heja och fy fan!

Knäppet
Knäppet i ryggen är tillbaka. Och idag när jag reste mig från stolen på jobbet var det med besked. Det låter och känns ungefär som när en kiropraktor eller sjukgymnast knäcker kotor eller drar ut en låsning. Det gör inte särksilt ont, men är obehaligt.

Jag undrar om det blev värre efter att jag var med i Blodomloppet igår? Jag var anmäld på 5 km, joggade drygt 2 innan jag fick gå en bit. Sen varvade jag gång med jogg resten av sträckan, så totalt blev det kanske 3,5-4 km jogg. Runt 4 km fick jag rejäla sammandragningar och fick gå sakta, men det släppte aldrig helt. På slutet kändes det lite bättre och jag joggade i mål. Vet inte om det var klokt, för sen hade jag ont i 5-10 min. Hela promenaden till bilen sen var magen spänd. Det regnade mer eller mindre hela tiden, så när vi åkte hem var jag genom frusen. Men min söta, fina familj var med och stöttade och hejade, så jag var i alla fall varm i hjärtat. Storebror hade lånat min överdragsjacka medan jag sprang, men när vi kom till bilen efteråt ville han absolut att jag skulle ha den, så jag inte frös. *söt*

Tog ett skönt bad när jag kom hem. Och sen sov jag och drömde konstiga drömmar. Varför gör man det när man är gravid egentligen?

Jag tycker det känns trist att jag inte kan springa. Smått deprimerande faktiskt. Men jag antar att jag får cykla eller gå istället nu. Skitgravidmage! Men även underbara bebisbuffmage! ♥ I ungefär 18 veckor till ska jag få ha den, så det gäller ju att försöka bli lite kompis med den.

Vecka 21+3 – Sprattel

Jag har en riktig liten sprattelgubbe (eller gumma) i magen, som tar varje chans till att få röra på kroppen. Nu börjar det sparka rätt starkt även uppåt och lite ovanför naveln. H*n är igång jämna stunder över dagen och så på kvällen såklart. Än så länge håller h*n sig lugn under nätterna, men om jag varit uppe på toa kan jag känna av en liten kick innan jag somnar igen. Det är så roligt under dagarna, när det helt plötsligt spritter till inne i magen. Ibland känns det som att hela jag hoppar till. 🙂

Igår var det tredje gången på vattengympan och jag har märkt att varje gång jag kliver ner i vattnet drar livmodern ihop sig och under passet känner jag av lätta sammandragningar. Undrar om det är för att jag är i vatten och det är varmt och annat tryck runt magen?

Just nu känns det mest bra och de senaste dagarna har jag tränat riktigt mycket. Ikväll är det dags för Blodomloppet och målet är att kunna jogga så mycket som möjligt av sträckan. Med tålamod, tömd urinblåsa, sköna kläder och bra musik i öronen ska det nog gå. Heja mig!