Plötsligt händer det!

Det började 2002. Jag och maken ville ha barn. Sen följde flera år av diverse försökanden, livmoderinflammationer, cystor, ultraljud, blodprov, sekretprov, hormonpiller, Pergotimepiller, barn 2004, mer konstiga cykler, mer hormonpiller, mer Pergotimepiller, fler ultraljud, fler blodprov, graviditet som slutade i missed abortion, skrapning, ännu fler ultraljud, hormonpiller och Pergotimepiller och till sist även sprutor, äggplock, embryotransfer, vagitorier och så slutligen ett litet syskon 2009.

Vi har egentligen aldrig skyddat oss. Risken/chansen kändes ju inte särskilt stor. Vi hade funderat över att försöka få ett tredje barn, men ödmjuk av historien var vi säkra på att det skulle krävas ännu mer av allt ovan. Vi har ett litet embryo kvar från ivf-en. Ett embryo som kanske inte skulle klara att tinas upp och återföras. Risken fanns att vi skulle sluta med ett misslyckande, eftersom de här försöken tyvärr inte är gratis. Vi har helt enkelt inte råd att göra så många. Man har ju aldrig några garantier när man gör affärer i fertilitetsbranschen och vi var inte riktigt redo att hoppa.

Men så hände något. En mens dröjde plötsligt ovanligt länge. Sånt där som händer andra. Det hände oss!