När Vilmer föddes

2011 12 26 – När Vilmer föddes

På morgonen sjöng vi för Mats, som fyllde 32 år. När vi skulle duka fram frukosten saknades det yoghurt i kylen, så jag tog bilen till Konsum för att handla. I bilen slog det mig att det kanske var sista gången jag var för mig själv på länge. Det var en kall och skön tur.

Vi åt en lång frukost och jag och Axel bestämde oss för att baka sockerkaka till födelsedagsfikat vi skulle ha för Mats senare på dagen. När den stod i ugnen och var nästan klar så kände jag hur det blev blött. Det rann vatten. Inte sådär ”splash” som det gjorde när Axel föddes, utan det rann lite hela tiden. Klockan var 11 och jag ropade på Mats som var på toaletten att han måste komma ut och hämta handdukar. ”Det rinner vatten.” Sen blev jag sådär fnittrig som jag blev när vattnet gick med Axel. Känslan av att inget blir som man har tänkt sig och att vi istället för att ha födelsedagsfika för Mats snart skulle få träffa vår tredje son var fantastisk!

Jag satte mig på toaletten och det fortsatte rinna. Mats fick hämta trosor och bindor, men jag fick byta dem var tionde minut för de blev genomvåta direkt. Jag ringde till förlossningen och pratade med en barnmorska. Hon bokade in oss kl 13, eftersom jag inte hade några värkar och barnet låg med huvudet neråt. Han var inte fixerad, men hon sa att de flesta brukar sjunka ner och bli det när vattnet går.

Vi försökte få tag i mina föräldrar, men det gick inte. Som de har ojat sig och knappt vågat åka någonstans de senaste veckorna och så svarar de inte i telefon när det faktiskt är skarpt läge. Till sist svarade pappa när Mats ringde och pappa trodde vi skojade. Efter en stund körde Mats barnen till mina föräldrar och själva satte vi oss för att äta lite innan vi åkte till sjukhuset. Risgrynsgröt blev det för min del.

Framme på förlossningen fick jag ligga med CTG i någon halvtimme, men kände fortfarande ingenting. Barnmorskan kände och var säker på att huvudet låg neråt och tog blodtrycket. Eftersom allt var bra tyckte hon att vi fick bestämma själva om vi ville stanna eller inte. Jag ville helst inte åka hem, eftersom jag vet att det kan gå fort när det väl sätter igång. Dessutom hade jag inget att ha på mig för mina byxor hann bli genomvåta på vägen till förlossningen. Tur jag hade en plastpåse och en tjock filt under rumpan när vi åkte! Iklädd nätbyxa med jätteblöja, sjukhusskjorta och städrock fick vi husera i dagrummet en stund. På tv-n visades annandagsbandy, men tyvärr inte Västeråsmatchen. Jag kände mig väldigt rastlös och ville bara att det skulle hända något.

Jag gick på toaletten och när jag gick förbi receptionen sa barnmorskan att hon hade haft fel. Eftersom jag var omföderska fick jag inte åka hem, utan skulle bli kvar. Alltså fick jag ett band runt handleden och var inskriven. ”Då får vi hoppas att det sätter igång snart då” sa jag. ”Annars finns det ju dropp och sånt” sa då en annan barnmorska. Då blev jag nästan sur. Inte fasiken ville jag ha något dropp. Varför ska man stressa på något som kroppen allra oftast sköter bäst själv?

För att ha något att göra bestämde vi oss för att gå ner till cafeterian vid huvudentrén. Vi frågade om lov att lämna avdelningen och vi fick gå, bara jag inte gick själv. Haha, som om jag skulle föda om en minut, i hissen. Men visst, de har säkert varit med om sånt också.

Vi köpte Aftonbladet, en flaska Coca cola till mig och en kaffe och en dammsugare till Mats. Uppe i dagrummet igen började jag bli frustrerad. Ett par sammandragningar hade jag fått, men det var allt. Inget som gjorde ont alls. Jag gick fram och tillbaka och vägrade sitta ner. Nu ville jag få ner bebisen och dra igång det här. Jag passade på att kolla Facebook på telefonen och eftersom Mats tidigare hade avslöjat att vattnet gått, så kunde jag lika gärna uppdatera världen om vad vi höll på med. Jag googlade på bra förlossningsställningar, vilket kändes rätt absurt när vi satt på förlossningen. Som om jag kanske borde ha gjort det lite tidigare… Men det var mest för att få tiden att gå och bli lite stärkt i att jag gjorde rätt som stod och gick, istället för att lägga mig ner. Strax innan kl 15 sa barnmorskan att vi hade ett rum, så vi flyttade dit våra saker och höll oss där istället. Vi fick träffa den barnmorska och den undersköterska som jobbade eftermiddag. På rum nr 7 kände vi oss snabbt hemma, men jag kunde inte sluta undra när det skulle dra igång på allvar. Jag gick på toaletten igen och på väg tillbaka såg jag ett gåbord utanför dörren, som jag tog med in på rummet. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha där senare.

15.15 tittade jag på klockan. Jag hade börjat känna lite småvärkar, men inget regelbundet eller särskilt ont. Men det kändes som att kroppen var på gång att fatta att bebis skulle ut i alla fall. Jag sa till mats att ”Han borde hinna komma ut idag, väl?” och Mats menade att det var ju nästan nio timmar kvar på idag, så han trodde också det. Det kändes lite hoppfullt att tänka så. Vid 16 ville barnmorskan göra en ny CTG-kurva och jag stod med den någon halvtimme innan hon tyckte att det kunde vara läge att kolla om det hänt något. Under den halvtimmen hade jag fortfarande väldigt oregelbundna värkar, mellan 5 och 7 minuter emellan och inte särskilt onda. Någonstans runt 16.30 undersökte hon mig och jag var öppen5 cm! Det kändes bra. Det hade hänt grejer och jag kände att det här fixar vi. Det kommer faktiskt snart ut en bebis här!

Nu började värkarna kännas lite mer och kom tätare. Ibland bara 2 minuter emellan och då kändes det tuffare. Jag andades, flåsade och blåste ut. Pratade massor om att det inte var roligt att föda barn, men ändå roligt. Jag sa att jag var glad att det var sista gången och koncentrerade mig på att vara lugn, avslappnad och ha öppna ögon. Det gjorde ont och var inte lätt, men jag kände mig ändå stark och fokuserad. Jag försökte se en bebis i bärsjal framför mig eller att vi ammade.

Benen började bli trötta och jag satt på sängen och vilade mot det uppfällda ryggstödet mellan värkarna. Någon timme efter första undersökningen, runt 17.30 gjorde barnmorskan en ny koll. Fortfarande5 cm, men jag deppade inte ihop för det. Jag visste inom mig att det borde rassla till snart. Hon satte en skalpelektrod på bebishuvudet, så jag slapp ha en av CTG-dosan på magen. Jag gillade inte riktigt att ligga, men jag var i den fasen att det gjorde lite för ont för att sätta mig upp. Tydligen gillade inte bebisen att jag låg på vänster sida i sängen, för undersköterskan kom in och sa att jag måste vända på mig (fick flash backs från Albins förlossning, då det var stora problem med hjärtljuden) och efter en värk kom jag över på höger sida istället och då mådde bebis bättre igen.

På höger sida blev jag kvar. Jag andades fortfarande och pustade mig genom värkarna. De frågade någon gång om jag ville ha lustgas, men jag tackade nej. Jag kände att det inte borde vara mer än någon timme kvar nu och det skulle jag klara. Värkarna tog i och Mats masserade mitt ryggslut med någon vibrerande grej. Det var skönt och jag kunde säga exakt var han skulle trycka och hur hårt. Han peppade mig och gav mig dricka när jag ville ha.

Plötsligt hände något! Jag fick jag ett enormt tryck neråt i en värk. Jag andades snabbt och så lätt det gick och försökte att inte trycka på. Det borde vara för tidigt att krysta. Efteråt kände jag att det här var annorlunda. Någon borde nog kolla i alla fall och jag bad Mats larma. Barnmorskan kom in och Mats sa att ”Hon säger att det trycker på nu.” Barnmorskan fällde upp ett benstöd och kollade mig snabbt. ”Det är inga kanter kvar alls, så det du känner är helt rätt” sa hon lugnt. ”Menar du att jag är fullt öppen och kan krysta om det behövs?!” undrade jag förvånat. ”Jajamensan!” svarade hon. Klockan var säkert strax efter 18, så det hade verkligen gått undan. Igen. Jag fick några minuters vila här och laddade så mycket jag kunde. Det var svårt att låta bli att trycka på när impulserna kom, men de uppmanade mig att vänta tills det kom en värk. Det kom en och jag provade försiktigt att trycka på. Barnmorskan sa att huvudet kom ner och hon såg hår. Jag fattade aldrig hur nära det faktiskt var, för då hade jag nog känt med handen.

Jag pustade till nästa värk och försökte verkligen andas bort krysimpulserna. Inget gjorde ont just då, det bara tryckte och det kändes som att allt ville ut. På nästa värk kom huvudet ända ner. Jag kände hur barnmorskan höll emot, för att det inte skulle gå för fort. Nu var det nära! Jag andades, satte hakan i bröstet och tog i. När jag kände att huvudet var ute så fick jag krafter att orka krysta lite till och hela kroppen följde med. Från att jag kände trycket och tills han var ute så gick det inte mer än ungefär 10 minuter. Vi hade inte riktigt koll på klockan här. Jag tror att det bara var två eller tre riktiga krystvärkar.

Det är en fantastisk känsla att få föda ut ett barn. Han skrek direkt och fortsatte skrika en bra stund. Jag fick nog hjälp att få ner benet och komma på rygg och fick upp honom på bröstet direkt. Navelsträngen var kort och han kom inte ändå upp så jag kunde pussa honom. Allt blev lugnt och underbart. Jag var förvånad över att han hade hår, eftersom ingen av våra pojkar haft mer än fjun när de fötts. Det var kärlek direkt. ♥

Barnmorskan tog ett ph-prov från navelsträngen, men utan att klampa först, precis som man bör och vi hade önskat. När navelsträngen slutat pulsera klampades den och Mats fick klippa av den. Äntligen kunde jag lyfta upp honom ändå upp till mig och vi myste och pussades och tittade på varandra. Han hade Apgar 10, 10, 10 och var pigg och alert.

Moderkakan lossnade och kom ut rätt så fort, efter att barnmorskan tryckt på magen en del. (ajaj!) Livmodern drog ihop sig fint och jag fick ingen syntocinonspruta, som annars ges på rutin trots att de flesta inte behöver den. Hon kollade underlivet och jag hade bara några skrapsår och en liten bristning, men inget behövde sys. Det kändes helt otroligt att få föda helt utan smärtlindring och dessutom gick allt så smidigt och bra efteråt. Vi fick en lång stund för oss själva med Vilmer innan de kom in med fikabrickan. Vi provade att amma och ganska snabbt visade Vilmer att han fattade grejen.

De hade verkligen läst vårt förlossningsbrev, för de kunde inte ha bemött oss bättre. Efter någon timme kom de in med vågen och den stannade på2864 goch han mätte48 cm. Huvudmåttet var33 cm. Han var störst av våra tre pojkar vid födseln. Allting blev så bra och fint och vi var så lyckliga. Mats tog på första blöjan och vi tog en massa kort. Självklart blev han uppladdad på Facebook också och efter kort tid hade jag fått galna 121 Grattis-kommentarer!  Så gick det till när fantastiska Vilmer kom till oss!